Vasaloppet 2012 är fullt.

Översta fotot visar delar av fina Johanna Anderssons uppsättning.

Jag hade planerat min morgon in i minsta detalj. (Det hade jag inte, men det låter bättre så.)

- vakna vid halv åtta

- äta frukost kvart i åtta

- plocka ur de sista sakerna från rummet

En högst realistisk tidsplan.

Ända tills jag upptäckte att jag hade att göra med världens jobbigaste och mest tidsineffektivt överdrag. Inte trodde jag att punkt fyra på mitt mentala tidsscehma skulle kunna rasera hela min planering. Ett töntigt litet sängöverdrag.

Denna lilla tidsödande incident gjorde mig frustrerad, svettig och försenad.

Men allt gick slutligen bra.

- rummet besiktigat

- rummet godkänt

- en lyckad skolavslutning

- en trevlig avslutningslunch med fina vänner

Det känns riktigt bra.

Jag gillar smarta och fyndiga sådana, medan jag har ganska svårt för de som är... töntiga.

Eftersom de flesta ordvitsar faktiskt är ganska fåniga händer det allt som oftast att jag suckar, ganska tungt, och slår mig mentalt för pannan.

Men ibland händer det ändå att jag, förespråkaren för mer högklassiga ordvitsar, faller offer för fyndigheternas nyckfulla bottenskrap.

Det var premiär för Team Sand igår.

Jag, Pappa, Robin, Eddie och Kajsa (hedersmedlem) cyklade motionsloppet Gnosjötrampen.

Jag och Kajsa körde banan på fem mil, och männen tog sig an åttamilaren.

Och som en liten efteranalys kan jag ju bara säga:

Det gick så himla bra. Team Sand kan verkligen vara nöjd!

Synd bara att pappa dragit på sig en förkylning, och inte riktigt kunde ge allt.

Nu, så här efter gårdagens framgångar råder det vilda diskussioner om hur vi ska utveckla det här med Team Sand. Blir det träningsläger och klungkörning? Ska vi fixa dekaler att sätta på cyklarna, och vilka färger ska tävlingskläderna ha för att passa till alla våra olikfärgade cyklar.

Hur snålt är inte det?

Efter en åtta timmars arbetsdag har man tjänat 260 kronor.

Om man äter en lunch för 85 spänn har ju en tredjedel av lönen redan försvunnit.

Fast samtidigt känns det också orimligt att man ska tjäna så mycket som 107 kronor i timmen,

som man gör om man feriearbetar i Malung-Sälen. 856 kronor för en arbetsdag tycker jag är en aning för välbetalt för en feriearbetande ungdom.

Men det som känns konstigast är väl att det skiljer sjuka 596 kronor per dag för ett likvärdigt arbete. Hur mycket jobbigare kan Malung-Sälens rabatter vara, jämfört med Jönköpings, liksom.

Jag vet att Jönköpings argument är att de på så sätt kan erbjuda fler sommarjobb, men alltså seriöst. Jag tycker inte 32,50 kronor i timmen är okej!

Första gången jag feriearbetade var jag 16 år och tjänade knappa 60 kronor i timmen. Jag minns att jag var ganska nöjd med, och så även flera av mina kommunarbetande vänner. Så det krävs liksom inte jättemycket för att tillfredsställa ungdomarna lönemässigt.

Men att efter en hel arbetsdag ha tjänat ihop ynka 260 kronor känns faktiskt riktigt dåligt.

Men trevligt har vi sannerligen.

Telefonsamtal med fina syster yster.

För vissa är det ganska otippat.

För andra, totalt ointressant.

Från början är det min kära systers, men vi gjorde en deal som jag tror båda är nöjda med.

Så nu står den i min hall. Fin, fräsch och i det närmaste oanvänd.

Men idag var det dags. Longboarden skulle ut och rulla.

I början var det brädan som hade kontrollen över mig.

Men efter en grundläggande genomgång av Robin och en riktigt härlig runda kändes det tillslut som att jag fick lite koll på det hela. faktiskt.

- Jag hade armarna lite lagom avslappnat längs sidorna.

- Jag böjde ordentligt på knäna.

- Jag kunde prata samtidigt som jag körde (!)

Och sist, men inte minst:

- Jag bar brädan på rätt sätt. (Robin rättade snabbt till mitt nybörjarfel att bära med truckarna vända in mot mig.)

Och då det var åtgärdat gav jag iallafall sken av att vara en riktig longboardtjej.

- Det är inte bara det att det är dagen efter helfestliga Popadelica.

- Det är inte bara det att det är riktigt soligt och fint.

- Det är inte bara det att livet leker.

- För ett tag sen kunde jag inte brytt mig mindre.

- I år var det dags för motorcykelturpremiär. (att lägga till 'dagen till ära', vore egentligen missvisande med tanke på att det egentligen föreföll sig så att motorcykelns dag snarare råkade äga rum den dag som var mest passande för en premiärtur på Robins motorcykel.)

Det var riktigt härligt, och jag försökte agera god medpassagerare genom att "luta med" i kurvorna.

- Höll mig så långt ut på kanten som möjligt.

- Gjorde allt för att inte vara i vägen.

- Sprang fram och tillbaka och satsade på det som är min (enda?) starka innebandysida.

Judit peppade mig och sa att jag skulle ta för mig.

Resultat: epitetet Krigar-Lisa.

Bankerydsrundan blev det. 2,5 mil.

Och med pepp från Robin höll jag ändå uppe tempot ganska bra.

När övergår förresten en helt vanlig runda, till att bli rundan?

Jag skulle tro att det inte finns några direkta bestämmelser över detdär, men viss visar det på en viss vana. Att man liksom vet vad man snackar om.

Och det vet inte jag. Så om det nu skulle finnas några (oskrivna?) regler, har jag troligtvis gått emot de flesta av dem. Jag blev nämligen Bankerydsrundan med denna vägsträcka långt innan jag själv cyklat den.

Vi är så tighta, Bankerydsrundan och jag.

Trots att det, idag, var första gången jag cyklade den, och trots att jag inte har särskilt bra koll på hur rundan ser ut geografiskt.

Men nu ska jag börja cykla! Så inom en ganska snar framtid kommer det kännas befogat, även för mig, att kalla den för just Bankerydsrundan.

Jag har sett den töntigaste maj-brasan ever!