Konsten att vara nöjd.
Ibland hör jag folk som säger att det är farligt att vara riktigt nöjd. Att man ständigt ska sträva efter något mer. Annars kommer man aldrig framåt.
Men är det så himla farligt att någongång vara nöjd?
Att hela tiden vilja uppleva, göra, prestera, ha, utföra, känna, se och åstadkomma mer känns som en... felprioritering. Jag kan faktiskt tycka det är ganska... otacksamt mot livet. Att ständigt vara på jakt. På jakt, efter ett bättre jobb, intressantare vänner, en mer romantisk pojkvän, finare hus och andra, mer spännande intressen.
Det är så många som är övertygade om att gräset är grönare på andra sidan. Men varför skulle det vara det?
Jag tror att vi alldeles för sällan är nöjda med livet. Och jag tror det finns en viss risk att vi missar livets charm om vi går runt och fokuserar på sånt vi vill uppnå, istället för att uppmärksamma det vi har.
Att ständigt vara påväg framåt har blivit ett slags signum för den lyckade människan. Det är fult att vara kvar på samma ställe som förut. Då är man slö, oengagerad, passiv och likgiltig. Men det kanske bara handlar om att man råkar vara tillfreds med livet.
Min tanke är visserligen inte att bara trampa på stället. Det jag menar är att om jag är riktigt nöjd med livet kan jag väl få vara det.
Jag ser liksom ingen anledning till varför jag ska försöka leta efter ett grönare gräs om det jag redan befinner mig på är grönt nog?
Och sen är det faktiskt skillnad på att gå framåt i livet och att söka sig till andra sidan, på jakt efter något bättre. Medan den missbelåtne människans enda upptäckt troligtvis är att gräset är ännu grönare på andra sidans andra sida, finns det faktiskt tid för mig att stanna upp lite.
Jag är verkligen övertygad om att denhär ständiga jakten på något mer inte är nödvändig för att komma framåt i livet.
Jag kan vara nöjd och ändå vara påväg. Mot framtiden och mot nya utmaningar.
Jag tycker verkligen gräset jag står på nu är riktigt grönt. Så jag tänker stå kvar här ett litet tag och njuta av mitt fina liv. Sen är det bara att rulla ut min gräsmatte-matta och vandra vidare i livet. Och det är jag riktigt nöjd med.
påsk
skåne
Andakt
Våren är fixad
Jag brukar cykla året om, vilket innebär att jag helt missat vårsymboliken som cykeln verkar ha hos gemene man. Fram till i år.
Min käre pojk har nämligen byggt en fixed gear.
För den oinvigde kan jag berätta att fixed gear är en enväxlad cykel med fast nav, vilket innebär att pedalerna roterar med hjulet. Och om man ska vara hardcore kör man dessutom utan broms. Riktigt häftigt, har jag hört...
Redan i vintras hittade han, efter en hel del letande, den perfekta cykeln. En gammal och välbehållen 'världsmästarcykel' i Crescents originalorangea nyans. Lyckan var total!
Därefter tog bygget ordentlig fart. Tillsammans med sina två trogna vapendragare och fixed gear-entusiaster har de, under i stort sett hela mars, fått Solgårdens övre korridor att likna en gedigen cykelverkstad. Det har spänts kedjor, bytts slangar, sadlar och hjul.
Tillslut kom då dagen då cyklarna äntligen var klara, och verktygslådan hade knappt hunnit stängas igen förrän de tre uppspelta pojkarna hoppat på cyklarna och tagit en premiärtur.
I egenskap av icke-längre-oinvigt kan jag, från säkra källor, meddela att väldigt branta backar utgör ett problem för den inte alltför vana fixed gear-cyklisten. Och eftersom det inte finns någon direkt broms krävs det dessutom en viss planering och framförhållning då man ska ut och cykla fixie. (ja, jag känner mig tillräckligt insatt för att få lov att kalla det så.)
Vi var ute och hobbycyklade en lördag. Jag, Judit och de tre fixed gear-pojkarna. De var omåttligt nöjda.
Trots att vi fick cykla en alternativ väg ner till stan för att undvika de värsta backarna.
Trots att deras väj-reflex var tvungna att ständigt vara på topp, utifall någon förbipasserande gjorde någon oväntad rörelse.
Trots att jag och Judit, som cyklade på vanliga cyklar, fick köra före och ropa om kusten var klar.
Pojkarna var lyckliga över sina fixed gears.
Jag och Judit, över att vi faktiskt hade bromsar.
Och det var där; då jag, susande ner för en backe, blev omkörd av tre glada fixed gear-pojkar som jag faktiskt förstod vad allmänheten menar med cykeln som vårsymbol.
Men det kommer nog, även i fortsättningen, krävas att det är en riktigt snygg och välpolerad fixed gear som kör förbi för att dendär riktiga vårkänslan verkligen ska infinna sig.
Foto: Robin Sandberg
Nittioåtta komma fem
Eftermiddagens hållpunkter är:
14.00-15.00 sänder Victor och co ett program om att turista runt Jönköping.
15.00-16.00 kan ni höra ett parodiprogram på våren.
16.00-17.00 ska jag, Olof, Filip, Hector och Alexander ha ett aktualitetsprogram med en ganska komisk touch.
Så om möjligheten finns tycker jag absolut ni borde lyssna då vi försöker oss på att live-sända radio.
Jag och Alexander ska agera programledare!
Här var det livat
Det är ju ändå vår
Renovering
Sveriges mynt
Sveriges nya sedelmotiv
De svenska sedlarnas nya motiv har tillkännagjorts.
De har verkligen tagit den rådande jämställdhetsdebatten på allvar.
20 kronor Astrid Lindgren.
50 kronor: Evert Taube.
100 kronor Greta Garbo.
200 kronor Ingemar Bergman.
500 kronor Birgit Nilsson.
1000 kronor Dag Hammarsköld.
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den nya uppställningen.
Den förra känns nog bättre, om jag ska var ärlig. Det är visserligen fullt möjligt att det bara handlar om nostalgi och konservatism från min sida. Men just nu känns det iallafall som jag kommer sakna Linné, Vasa, Lagerlöf och gänget.
De nya sedlarna ska visserligen inte tas i bruk förrän 2014, så jag kanske hinner vänja mig vid tanken.
Samtida sedlar
Promenad
SKL
Juditdag
