Skogen
Jag kom just tillbaka från min skogspromenad.
Det regnade.
Jag glömde regnjackan.
Det var riktigt mörkt.
Inga lampor lyste upp omgivningen.
Jag var ensam.
Bara ljudboken "en nästan vanlig man" var mitt sällskap.
Medan jag snubblade fram genom skogen hörde jag plötsligt ljudboksuppläsarens röst alldeles tydligt:
"Det hade börjat regna. Kanske var det därför han inte hörde stegen bakom sig..."
Jag måste erkänna att jag vände mig om.
Men det var en trevlig kvällspromenad och det var verkligen skönt att få lite frisk luft.
Promenad
Nu ska jag ut och gå.
Jag behöver lite frisk luft.
Tidning
Vårens tidningsproduktion är inne i sitt slutskede och vi har redigerat som bara den idag.
Jag har redigerat ett uppslag om Glada Hudik-teatern och passande nog ska jag på bion
Hur många lingon finns det i världen ikväll. Den ska tydligen vara riktigt bra, så förväntningarna är på topp.
Det har även blivit en del korrekturläsning, bildredigering och framside-redigering.
Jag hoppas verkligen allt blir klart till imorgon då den ska skickas till tryckeriet.
Tisdagsfika
Det var tisdagsfika med Olivia idag.
Det var ett tag sen sist.
Borås var utbytt mot Jönköping.
Bakgården, mot Wienerkonditoriet.
Och istället för den klassiska kycklingciabattan blev det en kardemummabulle.
Annars var det sig likt.
Vi pratade, skrattade, fikade och uppdaterade varandra på vad som händer i våra liv.
earth hour
Jag läste på fina Judits blogg om deras earth hour. Det fick mig att tänka på hur timmen såg ut hemma hos oss.
Lina är ivrig och springer runt och släcker ner varenda lampa. Tv:n stängs av.
Mamma står i köket.
Jag: Vi ska väl inte laga mat nu, eller?
Inte för att jag bryr mig överdrivet mycket, men det handlar ju bara om en timme.
Jag väntar medhåll från Lina.
Lina: Meh, vad tror du? Ska vi leva på stenåldern eller?
Det finns alltid giltiga undantag.
Vi sitter runt köksbordet.
Lina: Det är bra vi och Åstrands som är med! Knut Kvick har finlampan tänd.
en stund senare.
Lina: Nu har Knut Kvick också släckt! Det var säkert bara för att han såg att det är mörkt hos oss.
Jo, men man kan ju ha koll på grannarna om man vill.
helg
Jag har haft en fin helg.
Sol, kalas och store mosse.
Vi närmare eftertanke har hela veckan varit riktigt bra.
Umgänge med fina människor, volleybollturnering, sol, tidningsproduktion, skratt, mannagrynsgröts-tisdag och en hel del annat.
Veckan avslutas med Stockholm-Båstad nere på Solis klockan åtta.
Det får agera substitut för Solsidan. Hoppas förväntningarna infrias.
Gospel med Viktorssons
Nu ska jag sympatigå på gospelkörövning.
Det är underbara systrarna Viktorsson som dragit igång det hela.
Så nu har jag, Emmy och Ylva uppsjungning här i rum 231.
Vi är riktigt seriösa. Sjunger skalor och grejer.
Eller inte.
Men nu ska vi iallafall gå och sjunga, medan allas vår Söt-Amanda bangar.
Noll inspiration
Kreativiteten känns verkligen hur avlägsen som helst.
Och jag som borde skriva en krönika.
Jag längtar till sommaren och har en fin syster.
I'm back
Det känns så bra att vara tillbaka på skolan.
Nu är det tidningsproduktion som gäller.
Vi håller på med tidningen Tempo och temat är humor.
Hej då
HEJ DÅ ST PETERSBURG.
lektion i ryska
Dagen började med en rysk föreläsning i politik och jag och Victor var utan minsta tvivel de mest engagerade eleverna.
Vi var uppmärksamma, nickade instämmande och log uppmuntrande då och då.
Läraren tyckte om oss. Det märktes.
I slutet pratade han nästan uteslutande till mig och Victor, medan resterande 50 eleverna höll på med annat.
Undra vad han skulle säga om han visste att vi inte förstod vad han sa.
Kontrasten var stor mot nästa lärare, som undervisade i engelsk grammatik. Jag och Victor satt längst bak i det lilla, lilla klassrummet och var riktigt ovälkomna.
"Öh, vilka är detdär?"
När hon fick klart för sig att vi var svenska utbytesstudenter utbrast hon, med en ganska gäll och nasal röst:
"Men måste de verkligen vara med på vår lektion?"
Hon insåg sig besegrad och vi satt där och förvånades över hennes uppenbara motvilja gentemot oss. Hon kunde la åtminstone pratat ryska, så vi inte förstod vad hon sa.
Men det blev en rolig lektion ändå, då jag och Victor satt och skrev små meddelande till varandra.
Lärartanten var självklart ett av huvudämnena.
Då min överbeskyddande värdinna gick på ytterligare en lektion passade jag och Victor på att utnyttja vår nyvunna frihet och stack in till stan. Där strosade vi omkring ett tag och hade det allmänt gött.
Vi avslutade med en bagel p
å vårt stammis-ställe. Brooklyn Local.
Jag: Kul att vi går till det mest oryska ställe som finns.
Victor: Det kan behövas ibland.
PÅ ÄVENTYR I STAN
Victor: Det är lite gay att hoppa på kort.
Slava
Mina vänner!
Vi har träffat Slava!
Kungligt.
Kefir
Jag har äntligen fått se Kefir-palatset!
Eller, Vasilijkatedralen som den heter egentligen.
Moskva var för övrigt toppen!
Jag och Victor har pratat om att ha en Kefirkväll någongång framöver. Sitta och äta/dricka/förtära Kefir och prata rysslandsäventyr, kolla foton och ha allmänt trevligt.
Medtag egen kefir och ett glatt humör!
Moskva var för övrigt toppen!
Jag och Victor har pratat om att ha en Kefirkväll någongång framöver. Sitta och äta/dricka/förtära Kefir och prata rysslandsäventyr, kolla foton och ha allmänt trevligt.
Medtag egen kefir och ett glatt humör!
Moscow
Nattåg till Moskva känns som ett äventyr.
Turister
Vi var på en guidead tur idag. En riktigt turistig sådan.
Jag fascineras över sådana evenemang. De är liksom in till förväxling lika, var man än är i världen. En gudie som vet exakt vad som ska sägas, och som aldrig går utanför manus. Där "några frågor?" mest är en rutin, som måste tas med. Utan att det egentligen är menat att någon ska säga något.
Men det jag förundras mest över är folk som tycker om dem. De guideade turerna alltså.
Jag har riktigt svårt för dem, men efter diverse studie- och skolresor har jag varit med om en hel del. De bästa är de då man kan gå lite bakom hela gänget och utforska stället på egen hand.
Men det finns uppenbarligen folk som gillar det. Som inte har några problem med att gå i samlad trupp och se på (mer eller mindre intressanta) saker som tusentals människor har tittat på tidigare.
Detta får dock inte förväxlas med städers olika sevärdheter. Jag tycker det är riktigt mäktigt att se Notre Dame i Paris, Operahuset i Sydney eller Frihetsgudinnan i New York. Och dessutom skulle jag gärna vilja se Mona Lisa, Lutande tornet i Pisa och Golden gate-bron i San Francisco.
Faktum är att en av anledningarna till varför jag ville åka till St Petersburg var för att jag trodde att detdära palatset på kefir-paketet fanns här. (så fel man kan ha.)
Men att fota typ obetydliga tingestar som ingen egentligen bryr sig om känns riktigt... tråkigt.
En vacker vas i marmor. En fin gammal kakelugn eller en tavla föreställande Katarina II av Ryssland. Som jag sa till Victor efter att ha sett folk fota som bara den, på någon modell av en tårta. "Ofta de kommer framkalla det fotot och sitta och kolla på det sen?"
Jag såg ett par som fotade varandra framför saker som guiden berättade om. I varendaett av slottets typ 18 rum. Först han. Sedan hon.
Jag tycker det är roligare att se hundratals människor vandra omkring i blåa sockiplast.
Jag fascineras över sådana evenemang. De är liksom in till förväxling lika, var man än är i världen. En gudie som vet exakt vad som ska sägas, och som aldrig går utanför manus. Där "några frågor?" mest är en rutin, som måste tas med. Utan att det egentligen är menat att någon ska säga något.
Men det jag förundras mest över är folk som tycker om dem. De guideade turerna alltså.
Jag har riktigt svårt för dem, men efter diverse studie- och skolresor har jag varit med om en hel del. De bästa är de då man kan gå lite bakom hela gänget och utforska stället på egen hand.
Men det finns uppenbarligen folk som gillar det. Som inte har några problem med att gå i samlad trupp och se på (mer eller mindre intressanta) saker som tusentals människor har tittat på tidigare.
Detta får dock inte förväxlas med städers olika sevärdheter. Jag tycker det är riktigt mäktigt att se Notre Dame i Paris, Operahuset i Sydney eller Frihetsgudinnan i New York. Och dessutom skulle jag gärna vilja se Mona Lisa, Lutande tornet i Pisa och Golden gate-bron i San Francisco.
Faktum är att en av anledningarna till varför jag ville åka till St Petersburg var för att jag trodde att detdära palatset på kefir-paketet fanns här. (så fel man kan ha.)
Men att fota typ obetydliga tingestar som ingen egentligen bryr sig om känns riktigt... tråkigt.
En vacker vas i marmor. En fin gammal kakelugn eller en tavla föreställande Katarina II av Ryssland. Som jag sa till Victor efter att ha sett folk fota som bara den, på någon modell av en tårta. "Ofta de kommer framkalla det fotot och sitta och kolla på det sen?"
Jag såg ett par som fotade varandra framför saker som guiden berättade om. I varendaett av slottets typ 18 rum. Först han. Sedan hon.
Jag tycker det är roligare att se hundratals människor vandra omkring i blåa sockiplast.
This is Russia
Min ryska värdinna berömde Cameron Diaz för hennes kunskaper i ryska.
"Eh, Jag tror inte det är hon som pratar."
En av Ryssarna tittade igenom några av St Petersburgs-fotona jag tagit igår.
"Sådanahär foton får du inte visa för någon, då vill ingen komma hit."
"Vad konstigt det känns med massa vakter då man ska gå in i skolan", sa jag.
"Vaddå...?"
"Alltså, att det sitter folk och vaktar, och som bestämmer om man får komma in eller inte.
"Öh... är det inte så i Sverige!?"
(Och då kan jag meddela att det dessutom är en såndära typ "liftkorts-grej" som man också måste igenom. Och om man glömt sitt kort är det kört att komma in. Det hjälper inte att prata med någon vakt och förklara hur det ligger till. Svf:s matkontroll ter sig helt plötsligt ganska oskyldig.)
Ryske Yaroslaws mobil ringer på lektionen och han svarar.
Läraren blir märkbart irriterad och vänder sig till Victor som sitter jämte:
"I Sverige svarar ni väl iallafall inte om det ringer under lektionen."
"Jodå", säger Victor och ler.
Hello, I'm Lisa. Nice to meet you", sa jag till universitetets engelsklärare.
Jag räckte fram handen. Hon tog den inte.
På engelsklektionen blev jag ombedd att beskriva mina första intryck av St Petersburg.
Ganska snabbt bestämde jag mig för att förmildra det jag skrivit i bloggen:
"Eh, I think St Petersburg is a bit grey."
Jag menade betongen, men läraren trodde jag pratade om den gråa snön som håller på att töa bort.
Hon försvarade det med att man måste ta hand om sina skor.
"Yeah, I've noticed that", sa jag och visade mina smutsiga, och tämligen oputsade skor.
På lärarens begäran kastade en kille i klassen över en såndära skoputsningsgrej till mig.
Ett första intryck
Jag vill inte bo i Ryssland.
Även om jag har haft en trevlig dag är det den insikten som etsar sig fast.
Jag vill inte ha kontroller och vakter i ingången av skolan.
Jag vill inte att gråa betongbyggnader är det enda jag ser.
Jag vill inte bli nermejad av folk då jag går över ett övergångsställe.
Jag vill inte att parker och skogar ska vara obefintliga.
Nu är jag kanske orättvis i min bedömning av St Petersburg, men mitt första intryck är trots allt att det är en ganska "rå" stad.
Och det jag reagerar på mest är att det är väldigt få som ler.
Inte kassörskan.
Inte skolans entré-vakter.
Inte hon som säljer tunnelbanebiljetter.
Inte han jag håller upp dörren för.
Inte mannen som råkar stöta till mig i hans brådskande försök att komma förbi.
Inte tanten som erbjuds att sitta ner på tunnelbanan.
St Petersburg
Jag är i Ryssland, mina vänner.
Måndag kväll
Här sitter jag i min nya pyjamas.
Jag har studerat vasaloppsresultatet på nätet. Noga.
Sett placering, tid och beräknad målgång, kontroll efter kontroll.
Kollat in min målgång 17.19.33 på svt play. (Jag sträcker upp armarna i triumf då jag åker över mållinjen.)
Sen har jag packat upp. Och packat ner igen.
För imorgon drar jag till Stockholm för att sedan ta flyget till Ryssland.
Vasaloppet
Nio mil
på
Nio timmar, nitton minuter och trettiotre sekunder.
Jag är såå nöjd!
