Nu har vi ett alldeles eget sommartorp.

Foto: Robin Sandberg

Jag längtar efter sol.

Jag längtar efter kustenhäng.

Dessutom blir det snart tid för kustenhäng och solen kommer väl så småningom.

Och till sist kan jag meddela att jag bytt vårdcentral, fått en läkare som lyssnar, tagit massa prover och fått tid för röntgen. Så jag hoppas att värken kan ta och försvinna snart. Och att det inte är något allvarligt.

Jag har haft ett par riktigt fina dagar tillsammans med Judit och Markus.

Åkersberga . Skratt . Monopol . Salem . Stockholm . Handelsbanken med surroundljud Kungsan . Svensk damtidning . Aktiv uppmärksamhet . Kungaskepsism . Tennislängtan   Solsken . Tändsticksfynd . Duschschema . Prat . Favvan . Norrtälje . Segwayfiasko . Biggaråer Frukost på altanen . Glädje . Loppis . Hotell Wikenstål . Landkrabban . Cykeltröja . Materialism Brist på höga jeansshorts . Ökat lokalsinne . Slottet . Omedveten medvetenhet . High five

Vi sjöng för honom i morse. I Ronneby.

Vi åt jordgubbar och gav paketen i eftermiddags. I Värnamo.

Nu sjunger jag för honom på distans. Tyst, så ingen hör. På bussen, påväg upp mot Stockholm och Åkersberga.

Men man kan ju alltid köra något kombinerat. Att gå från grillen till garaget, så är dilemmat ur världen.

Jag och Judit ska till Markus.

Sen satt jag upp. (Det känns som jag har hört den frasen förr, och hoppas innerligt att det är en häst-term.)

Och sen bar det av. I skritt.

Jag smackade och manade på så gott jag förmådde, med Olivia och Malte var hela tiden steget före.

Efter en lugn och behaglig liten skritt-tur var vi tillbaka och det hade gått så bra så. Olivia sa till och med att jag såg smidig ut då jag hoppade ner från hästen. Jag tror iallafall hon var seriös.

Att cykla är något av det skonsammaste som finns.

Trots det gör det ont. Det gör ont att bromsa, växla och att böja handlederna så som man gör då man har händerna på styret. Så det är inte så kul.

I morse frågade Pappa om vi skulle ut på en runda senare idag. Jag ville inte. Att känna att man inte ens klarar av att cykla är ingen höjdare.

Framåt kvällen ändrade jag mig. Jag var sugen på att testa min nya fina racer, och dessutom ville jag ha lite frisk luft. Det var värt ett försök.

Och det gick så himla bra! På racern finns det ett sätt som man kan hålla händerna på styret som är riktigt behagligt för handlederna. De kändes inte alls!

Det gjorde absolut ingenting att det började regna sista halvmilen så jag och pappa var alldeles genomblöta då vi kom hem.

Nu är det, det enda sättet som funkar.

Omständigheterna har gjort att jag tvingats anpassa mig. Jag har lärt mig sova på rygg.

Jag brukar sova på sidan, i ett slags framstupa sidoläge.

Eller på mage med armarna ovanför huvudet.

Men ibland blir man tvungen att ändra på sina vanor. Varesig man vill eller inte. Just nu är det min ihållande muskel- och ledvärk som tvingar mig över på rygg. Det är det enda sättet jag kan sova på, utan att det gör alltför ont.

Men inget ont, som inte för något gott med sig. För då värken (förhoppningsvis) försvinner någongång framöver har jag ju faktiskt gått och blivit en riktig allroundsovare.

Att använda sig av en stadskarta känns aldrig riktigt bra. Det är som att den automatiskt medför en viss känsla av förvirring.

- Då man inte känner till staden jätteväl.

- Då man tillexempel vill hitta någon annan väg att gå, istället för Ströget.

- Då man inte riktigt vet var man är.

Vid sådana tillfällen är det skönt att ha en karta att luta sig tillbaka mot. (Man är väl orienterare) Trots att det är turistvarning av allra högsta grad. (Det enda som fattas är väl midjeväskan, strumpor i sandalerna och en kamera runt halsen.)

Nej, men det är inte ögonblicket då jag och mamma står och läser in oss på den alltför stora och otymplig stadskartan som är värst.

Det är sekundrarna efter då hon ger den till mig och vänligt ber mig vika ihop den.

"Javisst", säger jag och ler. samtidigt som oron väcks inom mig. Jag har varit med om detta förr; lömska stadskartor som är tillsynes helt logiskt uppbyggda, men som ändå inte går att vika ihop på rätt sätt.

Jag försöker se van ut, som om jag har full koll på varenda vikning jag gör. Det är ju liksom inte första gånger jag viker ihop en stadskarta, om man säger så. Samtidigt som jag står där och ser självsäker ut, försöker jag febrilt räkna ut om den kommer vikas ihop rätt eller inte. Som om jag kan förbereda mig på ett eventuellt nederlag. Det går smärtfritt tills sista vikningen ska göras. Som så många gånger förr.

Jag kan ju meddela att jag inte känner mig särskilt smart då jag står där, oförmögen att vika kartan rätt.

"Äsch, då. Du behöver inte vika ihop den helt", säger mamma då hon märkt att jag halkat efter i och med mina kartvikningsförsök. Jag får en känsla av att hon varit med om detta förr, och att uppgivenheten är samma som hon själv känt någon gång (för länge, länge sedan?). Hon sträcker fram en kasse som jag kan lägga ner kartan i.

Jag erkänner mig besegrad och lägger ner den icke färdigvikta stadskartan över Köpenhamn och fortsätter gå. Och nu har vi hur bra koll somhelst på vart ska!

Jag: Nej, tack.

Robin: Okej, då gör jag bara två koppar då.

Det var då vi kom att tänka på det; den vedertagna felaktigheten i portionsanvisningar. Det är liksom så allmänt känt och accepterat att det går på automatik. Vi är så vana att vi inte längre tänker på det.

Det spelar ingen roll vilket livsmedel som ska tillagas. Det krävs ständigt ett fler-portioner-än-personer-tänk hos konsumenten.

Men tänk om vår acceptans för denna felaktighet gjort att de som är portionsanvisningsansvariga på företagen inte vet att anvisningarna är missvisande.

Hör man inget är allt bra. (?)

Så de kanske går runt i tron om att just deras portionsdirektiv är korrekta. För de måste ju iallafall veta att alla andras är helt fel.