Nio mil med hjälp av innebandy och gummiband

Om 31 dagar står jag där. Tillsammans med nästan 16 000 andra.

Ibland funderar jag på vad jag gett mig in på. Ganska ofta, faktiskt.

 

Vasaloppet, alltså. Det är ju... galet.

Tänk att jag ska åka nio mil skidor.

90 km

90 000 m

900 000 dm

9 000 000 cm

Jag har nog inte ens åkt nio mil sammanlagt under säsongen. Och tyvärr har det inte blivit så mycket annan skidvänlig träning heller. (Innebandy räknas inte, va?)

 

Men trots de alldeles för få träningstimmarna är jag, konstigt nog, inte särskilt nervös över de nio milen jag har tänkt ta mig igenom. Jag överlåter istället denna nervositet till folket i min omgivning. Och de klarar det över förväntan. Jag blir alldeles för ofta påmind om att jag måste träna, och Robin nämner då och då en stakningsmaskin nere på Friskis och svettis, som han absolut tycker jag borde testa. Jag har inte varit där.

 

De flesta som får reda på att jag och resten av min familj ska åka Vasaloppet blir först imponerade och tycker det är riktigt starkt, och jag säger lite försiktigt att ”nåja, jag har ju inte åkt det än...

”He he”, fortsätter de, och frågar sedan om jag har tränat ordentligt.

Det är inte alltid jag vågar vara ärlig, och berätta hur lite jag faktiskt åkt. Oftast säger jag något svepande i stil med att ”aja, det ordnar sig alltid”.

 

Jag fick ett par gummiband av pappa i julklapp. Sådana man drar i för att träna upp tricepsen.

Eller, stakningsmuskeln som vi skidåkare kallar den.

Så där har jag stått en del. En ganska liten del, visserligen. Men jag resonerar som så att det är bättre att stå där och staka någon minut än att inte göra något alls.

 

Efter lite undersökningar i rummet efter möjliga monteringsställen kom jag fram till att fönsterhandtaget vore det säkraste stället. (Pappa har varnat mig för att det gör riktigt ont om gummibanden skulle råka lossna från fästet.)

 

Jag har tränat på kvällarna, då det inte rör sig så mycket folk ute. Det råkar nämligen vara riktigt bra insyn i mitt rum från parkeringen. Och det känns lite töntigt att stå i sitt rum och... dra i några snören. Det kan framstå som ganska mesigt. Jag får känslan av att gummiband som effektivt träningsredskap liksom inte riktigt kommer fram. Men det är faktiskt jobbigt. Särskilt om man tar i ordentligt. Och för att understyrka min käre fars varning kan jag meddela att det faktiskt gör riktigt ont om gummibanden råkar lossna från fästet.

 

Men märket på låret kommer nog vara försvunnet då jag står på startlinjen och ska påbörja min färd i fäders spår.



Kommentarer
Postat av: Maggan

Jag tror du är taggad o målmedveten så det kommer att gå bra!

2011-02-04 @ 19:40:42

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0