VM-guld i sprint. Det är stort, alltså.

Praktiken på radio går fint, och idag sändes mitt reportage om Sandra Carlsson, som är uttagen i Svenska hopplandslaget och satsar på OS i London 2012.

Jag har praktik på Sveriges Radio Jönköping.
Jag tycker ni borde lyssna på mitt premiärinslag om pensionärsgympa.
Ni hittar det  HÄR!

Jag hatar vårt redigeringsprogram i radion.
Ja, jag vet att hatar är ett väldigt starkt ord. Men jag gör verkligen det!
Det hänger sig hela tiden och stängs av utan att spara, vilket innebär att jag hela tiden måste börja om från början.
Jag är så irriterad, så jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det hela blir inte bättre av att det måste vara färdigt imorgon!

Ibland är det skönt att komma hem och bara ta det riktigt lugnt.

Jag mår bra.

Om 31 dagar står jag där. Tillsammans med nästan 16 000 andra.

Ibland funderar jag på vad jag gett mig in på. Ganska ofta, faktiskt.

 

Vasaloppet, alltså. Det är ju... galet.

Tänk att jag ska åka nio mil skidor.

90 km

90 000 m

900 000 dm

9 000 000 cm

Jag har nog inte ens åkt nio mil sammanlagt under säsongen. Och tyvärr har det inte blivit så mycket annan skidvänlig träning heller. (Innebandy räknas inte, va?)

 

Men trots de alldeles för få träningstimmarna är jag, konstigt nog, inte särskilt nervös över de nio milen jag har tänkt ta mig igenom. Jag överlåter istället denna nervositet till folket i min omgivning. Och de klarar det över förväntan. Jag blir alldeles för ofta påmind om att jag måste träna, och Robin nämner då och då en stakningsmaskin nere på Friskis och svettis, som han absolut tycker jag borde testa. Jag har inte varit där.

 

De flesta som får reda på att jag och resten av min familj ska åka Vasaloppet blir först imponerade och tycker det är riktigt starkt, och jag säger lite försiktigt att ”nåja, jag har ju inte åkt det än...”

”He he”, fortsätter de, och frågar sedan om jag har tränat ordentligt.

Det är inte alltid jag vågar vara ärlig, och berätta hur lite jag faktiskt åkt. Oftast säger jag något svepande i stil med att ”aja, det ordnar sig alltid”.

 

Jag fick ett par gummiband av pappa i julklapp. Sådana man drar i för att träna upp tricepsen.

Eller, stakningsmuskeln som vi skidåkare kallar den.

Så där har jag stått en del. En ganska liten del, visserligen. Men jag resonerar som så att det är bättre att stå där och staka någon minut än att inte göra något alls.

 

Efter lite undersökningar i rummet efter möjliga monteringsställen kom jag fram till att fönsterhandtaget vore det säkraste stället. (Pappa har varnat mig för att det gör riktigt ont om gummibanden skulle råka lossna från fästet.)

 

Jag har tränat på kvällarna, då det inte rör sig så mycket folk ute. Det råkar nämligen vara riktigt bra insyn i mitt rum från parkeringen. Och det känns lite töntigt att stå i sitt rum och... dra i några snören. Det kan framstå som ganska mesigt. Jag får känslan av att gummiband som effektivt träningsredskap liksom inte riktigt kommer fram. Men det är faktiskt jobbigt. Särskilt om man tar i ordentligt. Och för att understyrka min käre fars varning kan jag meddela att det faktiskt gör riktigt ont om gummibanden råkar lossna från fästet.

 

Men märket på låret kommer nog vara försvunnet då jag står på startlinjen och ska påbörja min färd i fäders spår.

Jag känner mig lite... ängslig.

Jag och Victor hade hand om morgonsamlingen idag. Jag valde att säga några ord om att vara värdefull:

 

Du är värdefull. Den frasen tror jag de flesta av oss någon gång har hört. Att du är viktig och betydelsefull. Men jag vet själv hur svårt det kan vara att ta till sig det. Ibland känns det verkligen inte som det.

Även om man får höra då och då, kan det vara svårt att se att man skulle betyda något särskilt. Att man gör skillnad för andra människor.

Ibland kan det kännas som man går genom livet utan att någon egentligen märker det. Att man liksom inte behövs.

Men det tror jag verkligen att man gör.

 

Under våra liv träffar vi mängder av människor. Och alla dessa möten påverkar oss på ett eller annat sätt. En del människor kommer in i ens liv, för att i nästa sekund vara ute ur det. Andra berör en mer på djupet och gör verkligen skillnad.

På samma sätt berör du människorna runt omkring dig.

Om du skulle stanna upp en stund. Och ta dig tid att verkligen tänka efter. Att vända dig om. Då skulle du se att du lämnar avtryck. Att världen är full av fotspår från dig och ditt liv. Vissa är tydligare än andra. Men de finns där, och världen skulle inte se lika dan ut om inte spåren från ditt liv funnits där.